Tillgänglighet

Diskrimineringslagen ADA fyller 25 år – och Sverige ligger fortfarande efter USA

ada25

Idag fyller den amerikanska diskrimineringslagen The Americans with Disabilities Act (ADA) 25 år. Och det är en milstolpe – inte bara för amerikaner med funktionsnedsättning utan även personer med funktionsnedsättning i Sverige och i andra länder. Utan diskrimineringslagarna i  USA hade inte iPhone och många andra IT-produkter haft inbyggd tillgänglighet från början, utan ADA hade inte konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning fått de tydliga skrivningarna om tillgänglighet och diskriminering den fick, utan ADA hade vi inte fått bristande tillgänglighet i diskrimineringslagen den 1 januari 2015. Det är svårt att överskatta den betydelse ADA har haft som pionjärslagstiftning. Och trots att diskrimineringslagar på grund av funktionsnedsättning antagits i många länder efter 1990 är ADA fortfarande oöverträffad på en rad punkter:

  • ADA är en lag med tänder: Sanktionssystemet är på annan nivå och effektivare än i andra länder. Inom arbetslivet tog Equality Employment of Opportunity Commission (EEOC) ifjol emot 25 000 anmälningar och lyckades få en framgångsrik lösning i 20 procent av fallen, och med 820 miljoner kronor som kompensation. I Sverige avskriver Diskrimineringsombudsmannen (DO) 99 procent av alla anmälningar och hittills har endast ett ärende drivits om bristande tillgänglighet i arbetslivet, trots att vi har haft diskrimineringslagstiftning inom arbetslivet sedan 1999.
  • ADA har aktiva myndigheter som arbetar för att implementera lagen: ADA omfattar olika samhällsområden där respektive myndighet tar emot anmälningar och driver ärenden. Justitiedepartementet har ansvaret för det som täcker offentliga sektorn och publika platser som affärer och restauranger. Under åren har man tecknat en rad uppgörelser med företag och affärskedjor efter att de har blivit anmälda för diskriminering och bristande tillgänglighet. Den här veckan gjorde man en uppgörelse med Carnival Corp, världens största kryssningsföretag, om att göra en andel av hytterna tillgängliga för personer med funktionsnedsättning på 49 kryssningsfartyg samt om att betala ersättning till tidigare passagerare med funktionsnedsättning som klagat på bristen på tillgänglighet.
  • ADA har bred uppbackning: När ADA firas medverkar såväl som president Barack Obama och republikanske presidentkandidaten Jeb Bush  liksom stora företag som Apple och Google. I Sverige är det i regel socialpolitiker som är inblandade i funktionshinderspolitiken.
  • ADA är känd lagstiftning i USA: En viktig del i framgången för ADA är att det har tillskjutits stora resurser för information och rådgivning till till exempel näringslivet och småföretagare hur man ska leva upp till kraven på tillgänglighet i ADA. Myndigheter, som Justitiedepartementet har information och rådgivning. Därutöver finns tio regionala informationscentra i USA som årligen får 100 miljoner kronor i statlig finansiering. I Sverige har DO har fått 2.7 miljoner för att under 2015-17 informera om nya bestämmelsen om bristande tillgänglighet som en form av diskriminering. Men i övrigt inga nya resurser med utvidgningen av diskrimineringslagen.

Trots dessa fakta så har många i Sverige har haft svårt att svälja att USA legat före oss på ett område vi länge trodde att vi var okrönta världsmästare i: funktionshinderspolitik. På 1990-talet deltog jag i en konferens som Handikappombudsmannen arrangerade där den då biträdande utrikesministern Pierre Schorri deltog.  Jag minns tydligt hans reaktion. Han kunde inte för sitt liv förstå hur USA kunde nämnas som föredöme, inte minst med tanke på bristen på välfärdspolitik. Att det kunde finnas något annat som USA var bra på gick inte att föra på tal. Schoris inställning var inte på något sätt unik. Även inom den svenska funktionshinderrörelsen fanns länge ett motstånd mot diskrimineringslagstiftning och att ADA att titta närmare på. En skeptisk inställning som minskat genom åren men som fortfarande finns. Lars Lööw, tidigare Handikappombudsman, vid ett tillfälle beskrivit inställningen som ett ”nationellt högmod”.

Lars Trägårdh, professor vid Ersta-Sköndal högskola, har i ett föredrag beskrivit hur det kan fungera i Sverige respektive USA rent praktiskt. Han forskade och undervisade i många år i USA innan han återvände till Sverige.

”Jag arbetar alltså på en högskola här inne i Stockholm, Ersta Sköndals högskola som kanske mer än många högskolor tror jag, är fylld av en självbild, en självförståelse av att så att säga arbeta för, vad de tycker om att kalla ”de utsatta människorna”, vilket är ett väldigt vitt begrepp för socialarbetare att tycka om och leka med. Samtidigt är det
så att varje gång jag organiserar ett seminarium eller en konferens där, så måste jag springa omkring och försäkra mig om att vi faktiskt har tillgänglighet. Skulle det vara så, att det kommer någon som på något sätt har ett behov, till exempel av hörselslinga eller av att kunna komma in i huset, så är det inte alls någon självklarhet att det finns tillgänglighet, utan det skapar ofta en viss förvåning/…/ Jag var van från i New York, att den första frågan jag skulle ställa till mina studenter där, var om det fanns någon i klassen som hade några som helst funktionshinder, så skulle de komma direkt till mig och vi skulle se till att arrangera allt det som behövdes för att de skulle ha full tillgänglighet. Inte bara till lokalerna, utan till kursmaterialet, till hela registret! Allt det som jag och liksom många med mig tycker ska ingå i begreppet tillgänglighet. Denna inledande diskussion har man inte på samma sätt än idag, på svenska universitet och högskolor, som i USA. Jag uppfattar det som väldigt pinsamt och trist, ur mitt perspektiv som representant för en institution. Sen på ett rent mänskligt plan är det ju bara vidrigt att behöva konstatera att det ligger till på det sättet idag i Sverige och att vi inte har kommit längre.”

Naturligtvis finns det brister med ADA. Lagen har inte alls varit så effektiv på att minska arbetslösheten bland personer med funktionsnedsättning som man hade hoppats på. Lagen är på vissa områden behov av modernisering, men det är svårt att ta upp frågan i kongressen i det polariserade politiska landskap som idag råder med en teaparty falang inom republikanerna. Trots Obamas upprepade reformförsök,  råder det i USA fortfarande enorma brister i hälso- och sjukvård och välfärd. Vilket leder till fattigdom för många amerikaner med funktionsnedsättning. Men även det till trots, så är ADA en fantastisk lag som även vi i Sverige bör uppskatta och hylla. Grattis!

Hur står det till med tillgängligheten i Stockholm?

Tillgängligheten i Stockholms stad är en omdiskuterad fråga. Redan 1998 beslutade kommunfullmäktige om att tillgängligheten skulle förbättras i Stockholm.   Målet var att i princip alla brister som fanns i tillgängligheten när det gäller utemiljön och i stadens egna fastigheter skulle vara avhjälpta senast år 2010, och att Stockholm då skulle bli världens mest tillgängliga huvudstad. Det avsattes 100 miljoner årligen till det så kallade tillgänglighetsprojektet som avslutades 31 december 2010. I tillgänglighetsprojektet fanns ett särskilt kansli kopplat. En bok har också tagits fram om projektets arbete. När tillgänglighetsprojektet avslutades beslutades istället att med att göra Stockholm tillgängligt ska vara en naturlig del i verksamheten hos stadens nämnder och bolag istället för särskilt projekt. Borgarrådet Ewa Samuelsson (KD), fick ett ansvar för tillgänglighetsfrågorna. Frågan är hur det ser ut idag?

Att mäta hur tillgängligheten ser ut och jämföra med t ex andra kommuner är inte helt enkelt. Dock kan man utläsa en del i undersökningar som Myndigheten för delaktighet gör av kommunernas tillgänglighetsarbete. De områden myndigheten har samlat in information om är:

  • Arbetsmarknad
  • Fysisk tillgänglighet
  • Idrott
  • Kultur
  • Utbildning
  • Transport

Inom varje område har kommunerna fått en enkät och svarat på ett antal frågor. Dessa svar har poängsatts 0, 1, 2 eller 3 poäng. Därefter har den sammanlagda poängen räknats ut och en procentsiffra har räknats ut i jämförelse med maximal antal poäng. Resultaten har samlats i en särskild databas, kollalaget.mfd.se. Tyvärr är inte särskilt enkelt att använda databasen, bla för att det går inte att jämföra mer än två kommuner i taget. För att göra andra jämförelser med fler kommuner så måste man  plocka ut aktuell statistik manuellt. En annan begränsning är att alla kommuner har inte svarat på alla enkäter. Stockholms stad har t ex inte svarat på enkäten om Arbetsmarknad eller Utbildning. I de fall enkäterna har besvarats har flera frågor besvarats med Vet ej. T ex så vet Stockholms stad inte själva om de ställer krav på fysisk tillgänglighet vid upphandlingar, hur stor andel av bristerna i den fysiska tillgängligheten som har åtgärdats i inventerade verksamheter, såväl kommunala som privata eller om ”Snöröjer kommunen vägen till och från busshållplatser så att alla, inklusive personer med funktionsnedsättning, kan komma fram till hållplatsen?”.

Dock så ger ändå undersökningen en bild av hur kommunerna arbetar med att förbättra tillgängligheten liksom hur de förhåller sig till varandra. I undersökningen har Stockholm hamnat på följande plats i undersökningarna.

  • Fysisk tillgänglighet – plats 56 (171 kommuner besvarade enkäten)
  • Idrott – plats 8 (188 kommuner besvarade enkäten)
  • Kultur – plats 7 (188 kommuner besvarade enkäten)
  • Transport – plats 9 (av 18 svarande regionala kollektivtrafikmyndigheter)

Att göra en jämförelse med alla kommuner kan dock vara orättvist då skillnaderna i förutsättningar mellan Stockholm och mindre kommuner är betydande, därför har jag tagit ut statistik för de tio största kommunerna i Sverige för områdena Fysisk tillgänglighet, Idrott och Transport. Stockholm har, som sagt, inte svarat på enkäterna för Arbetsmarknad eller Utbildning. Enkäten Kultur svarade Stockholm på men inte så många av de övriga storkommunerna. Dock så hamnar Stockholm relativt högt totalt, sjunde bästa kommun. Dock finns det en del märkligheter i svaret för kulturområdet, t ex så saknar staden mätbara mål för tillgängligheten inom kulturen och därför görs inte någon uppföljning. Staden har heller ingen koll på tillgängligheten för fritidsgårdar. I övrigt klarar sig Stockholm bäst i tillgänglighetsarbetet för Idrott och mindre bra i grenen Fysisk tillgänglighet – det som man kunde ha förväntat sig var paradgrenen för staden….

Här följer några diagram, samt tabeller för synskadade.

 

Fysisk tillgänglighet

Diagram fysisk tillgänglighet

 

Norrköping och Jönköping svarade inte på enkäten.

 Kommun Andelssvar
Luleå  91%
Linköping  74%
Malmö  73%
Västerås  71%
Helsingborg 71%
Göteborg  68%
Uppsala 59%
Stockholm 55%
Örebro 47%
Norrköping 0%
Jönköping 0%

Idrott

Diagram över tillgänglighet idrott

Örebro svarade inte på enkäten.

 Kommun Andelssvar
Jönköping 85%
Stockholm 64%
Göteborg 51%
Linköping 46%
Helsingborg 46%
Uppsala 39%
Västerås 31%
Malmö 26%
Norrköping 18%
Örebro 0%

Transport

Diagram över tillgängligheten inom transortområdet

 

Kommun  Andelssvar
Sörmland 83%
Göteborg 81%
Linköping 67%
Norrköping 67%
Stockholm 60%
Malmö 58%
Helsingborg 58%
Örebro 53%
Västerås 50%
Uppsala 36%
Jönköping 0%

 

Tycker ni att statistiken ger en rättvisande bild av hur tillgänglighetsarbetet går i Stockholm?