Konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning

Studie om kostnaderna för småföretag: brittiska erfarenheter visar att de svenska farhågorna är ogrundade

Jag har tidigare beskrivit att de ekonomiska konsekvenserna har varit den dominerande, för att inte säga överskuggande, frågan om tillgänglighet ska föras in i diskrimineringslagstiftningen eller inte. I det pågående förhöret för FN:s övervakningskommitté har regeringens representanter åberopat kostnaderna för småföretagare som skäl till att undanta företag under tio anställda. Det har gjorts olika utredningar genom åren om de ekonomiska konsekvenserna. Dels i diskrimineringskommittén, i Hans Ytterbergs utredning Bortom fagert tal, Statskontorets tilläggsuppdrag, samt en rapport utarbetad av tidigare LO-ekonomen Dan Andersson på uppdrag av funktionshindersrörelsen. Gemensamt för utredningarna är att de gör antaganden om förväntade kostnader, och att det är svårt att beräkna dem. Faktorer som antalet anmälningar, Diskrimineringsombudsmannens prioriteringar vilka fall man väljer driva, funktionshinderrörelsens juridiska aktivitet och  domstolarnas bedömningar är några av de faktorer som påverkar.  Däremot finns beräkningar på existerande lagstiftningar, bland i Storbritannien och Australien där utvärderingar har gjorts. Det finns skillnader mellan dessa lagstiftningar och det svenska förslaget, och generellt är de anglosaxiska diskrimineringslagarna mer långtgående än den svenska motsvarigheten.

I Storbritannien gjordes en stor studie 2002 av 1000 företag på uppdrag av Department of Work and Pensions utifrån en kostnads- och intäktsanalys. Det kanske mest intressanta med studien är att 85 procent av företagen hade mindre än 10 anställda, alltså den företagsgrupp som är undantagen i Sverige.  Syftet med studien var att undersöka vilka intäkter respektive kostnader företagen hade haft,  vilken inställning de hade till att vidta tillgänglighetsåtgärder liksom vilka faktorer och hinder som fanns.  En skillnad som finns mellan företag i Sverige och Storbritannien är att åldern på de byggnader där företagen har sin verksamhet, generellt är högre. Hela 25 procent av de brittiska företagen fanns i fastigheter som är äldre än 100 år och mer än 4o procent i fastigheter som är äldre än 50 år. Därigenom är förutsättningarna svårare i Storbritannien än i Sverige att åstadkomma tillgänglighet. Ändå har Sverige gjort ett generellt undantag för företag under 10 anställda.

Studien visade att de vanligaste åtgärderna som vidtagits av företagarna omfattade bland annat: göra entréer tillgängliga för rullstolar (75 procent), installation av hissar och rullstolsliftar (13 procent), förbättrad belysning och kontrastmarkeringar (21 procent), installation av teleslingor för hörselskadade (6 procent), tillhandahållande av olika former av stöd och service (56 procent) smt ha särskilt utsedda ansvariga i butiken för att ta hand om kunder med funktionsnedsättning (35 procent ).  kostnaderna för tillgänglighetsåtgärderna ofta varierade mellan 100 och 1000 pund (1 pund = 11.50 kr). Enskilda insatser som installation av hiss kunde var betydligt mer omfattande. De direkta kostnaderna uppfattades inte som särskilt betydelsefulla, istället var det mer svårkvantifierbara kostnader som ansågs vara större, framförallt den tid som läggs ned på planering och genomförande av åtgärderna. När det gäller positiva effekterna av åtgärderna så svarade företagarna att de i första hand hade lett till att tillgängligheten hade faktiskt hade ökat och att de hade lett till fler kunder. Bland de företag som hade installerat texttelefon uppgav 56 procent att det hade lett till fler kunder, bland företag som installerat hiss eller rullstolslift var motsvarande andel 49 procent. Det näst viktigaste på företagens plussida var att kunderna hade blivit mer nöjda. Det gällde framförallt företag som installerat bättre belysning eller hade särskilt utsedda anställda för att ta hand om kunder med funktionsnedsättning. Intressant är att forskarna fann en kumulativ process; företag som hade gjort åtgärder var mer villiga att vidta ytterligare tillgänglighetsåtgärder än de som inte hade vidtagit åtgärder. Och mest villiga att göra ytterligare var de som redan hade vidtagit åtskilliga åtgärder. Företagen blir alltså allt mer medvetna om betydelsen av tillgänglighetsåtgärderna i takt med att de vidtar dem – och därmed också mer motiverade.

Av de intervjuade verksamheterna hade 78 procent haft kunder med funktionsnedsättning och att dessa svarade för cirka fem procent av kundbasen. I studien dras dock slutsatsen att detta är en underskattning, framförallt beroende på att många av företagarna inte alltid är medvetna om vilka kunder som har funktionsnedsättning. Av svaren framgick att 40 procent av företagarna hade vidtagit åtgärder för förbättrad tillgänglighet. Författarna drar även här slutsatsen att denna uppgift är en underskattning. Många tillgänglighetsåtgärder vidtas i samband att företagarna vill göra det mer bekvämt för kunderna, eller för allmän anpassning för de allt fler äldre kunderna. När det gäller skälen till att vidta tillgänglighetsåtgärder, uppgav många företagare av konkurrensskäl. När ett företag satsar på tillgänglighet uppstår en ”smittoeffekt” – andra verksamheter väljer att följa efter. Verksamheterna själva uppgav att den totala nyttan av investeringarna var större än kostnaderna. Det gällde för många typer av investeringar, exempelvis tydliga skyltar, bättre belysning och färgkontraster, parkeringsplatser, information i alternativa format och för olika insatser av serviceinsatser.

Den brittiska studien visar tydligt att det svenska undantaget för företag med mindre än 10 anställda är omotiverat stort och att intäkterna är större än kostnaderna. Men det visar framförallt på skillnaderna i politisk vilja och mod. Trots större utmaningar  t ex ett betydligt äldre fastighetsbestånd, vågade britterna besluta om en lagstiftning som omfattade alla företag.  Det vågade inte den svenska regeringen.

 

Annonser

Hur mycket får tillgängligheten kosta?

En ständigt återkommande fråga i diskussionen om tillgänglighet i diskrimineringslagstiftningen är – vad kommer det att kosta? Vad får det kosta? I princip har denna fråga varit den centrala knuten att lösa under de tjugo år som frågan har utretts och diskuterats i Sverige. Debatten om kostnader har funnits även i andra länder. Detta är inte unikt och farhågor om vilka konsekvenserna skulle bli för t ex småföretagare går igen i alla länders debatter. Därför har  det i de länder där tillgänglighet har förts in i diskrimineringslagstiftningen även införts en skälighetsbedömning.  Allt började egentligen i USA. På 1960-talet hade den första medborgarrättslagen antagits, The Civil Rights Act 1964. Samtidigt infördes ett diskrimineringsförbud på grund av kön. Den amerikanska funktionshindersrörelsen började arbeta för att personer med funktionsnedsättning skulle föras in i The Civil Rights Act. Ett sådant förslag lades i början av 1970-talet men föll i Senaten. Istället fördes ett diskrimineringsförbud in i en helt annan lagstiftning The Rehabilitation Act som antogs 1973, § (section) 504, efter förslag från Senator Hubert Humphrey, som hade ett barnbarn med Downs syndrom. Diskrimineringsförbudet kom att lyda:

No otherwise qualified individual with a disability in the United States, as defined in section 705(20) of this title, shall, solely by reason of her or his disability, be excluded from the participation in, be denied the benefits of, or be subjected to discrimination under any program or activity receiving Federal financial assistance or under any program or activity conducted by any Executive agency or by the United States Postal Service.

Att formuleringen kom med i The Rehabilitation Act berodde på att det ansågs vara för stor risk att förslaget skulle dödas i kongressen om det föreslogs föras in The Civil Rights Act. När hela lagförslaget nådde dåvarande presidenten Nixon lade han in sitt veto. Men inte på grund av av § 504 utan för att andra delar i lagen ansågs vara för kostsamma, framförallt stöd till självständigt boende. Faktum var att förslaget som fanns i § 504 var i princip helt ouppmärksammat under hela förhandlingsprocessen fram till Nixon gav sitt godkännande av lagen.  Men den amerikanska funktionshindersrörelsen insåg potentialen i paragrafen när rehabiteringslagen trädde i kraft och började snart kräva tillämpningsföreskrifter. Men nu hade regeringen insett sprängkraften i paragrafen  och visade sig ovillig att utfärda sådana föreskrifter. Farhågorna var kostnaderna för att ta bort hinder för tillgängligheten. Ett utkast togs fram men samlade damm.  Efter tre år hade ingenting hänt, och därmed var lagen verkningslös. Ett intensivt påverkansarbete började då från funktionshindersrörelsen och man tog efter den amerikanska medborgarrättsrörelsens metoder. En av de ledande personerna var Frank Bowe, döv, och den som ledde den första breda koalitionen mellan olika funktionshindersgrupper, The American Coalition of Citizens Disabilities (ACCD).  Under deras ledning genomfördes demonstrationer runt om i USA. Fokus var att påverka the Department of Health, Education, and Welfare (HEW) som ansvarade för föreskrifterna. Mest omtalade blev de sk. sit-ins, som innebar att demonstranterna gick in i HEW:s regionala kontor och tog över dem. Det skedde i bland annat San Francisco och där pågick ockupationen i 26 dagar. En aktion som har blivit en legend i den amerikanska funktionshinderrörelsens historia, på motsvarande sätt som Marschen till Washington blivit för medborgarrättsrörelsen och Stonewall för gayrörelsen. Flera av ockupanterna hade svåra funktionsnedsättningar och riskerade i praktiken sin hälsa när vatten och annat började stängas av. Till slut blev trycket för stort på amerikanska regeringen som gav efter. Föreskrifterna undertecknades och trädde i kraft. Diskrimineringsförbudet kom att omfatta såväl federal verksamhet och verksamhet som fick federala medel, bland annat flygplatser, universitet och college, bibliotek och andra offentliga inrättningar. Tillgänglighetskraven i föreskrifterna omfattade allt från krav på tolk till ramper. Den som utestänger och diskriminerar riskerade att inte få del av federala medel fortsättningsvis.  I föreskrifterna infördes krav på tillgänglighet utifrån begreppet ”reasonable accommodation”, som innebar att en skälighetsbedömning infördes. Det har ansetts viktigt för att sätta en rimlighetsnivå för vilka åtgärder som kan krävas av den som är ansvarig.  Själva begreppet hämtades från en tidigare ändring av The Civil Rights Act som gällde diskriminering på grund av religion. Kravet som infördes då var att arbetsgivare blev skyldiga att göra en skälig anpassning (reasonable accommodation) av arbetsplatsen så att anställda skulle kunna utöva sin religion, så länge det inte skulle medföra orimlig börda (undue hardship). Motsvarande fördes in i regleringarna för § 504 och de har sedan återkommit i andra diskrimineringslagar, såväl i USA, andra länder som i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Att krav på tillgänglighet är förenat med en skälighetsbedömning är i sig inte unikt, däremot är det svenska undantaget för företag under 10 anställda det. Jag kommer att återkomma med jämförelser mellan de olika ländernas lagstiftningar.

 

 

 

 

Varför Barnkonvention är mer känd än konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning?

När man kommer i kontakt med området mänskliga rättigheter så är det alldeles uppenbart att FN:s barnkonvention  (CRC)är betydligt mer känd än FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD). Det påverkar givetvis också genomslaget. Skillnaderna mellan konventionerna går att konstatera på många sätt. Att googla på barnkonventionen ger 419 000 träffar och konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning 50 400 träffar. En sökning på DN.se ger 368 jämfört med 4 träffar. En sökning på Sveriges samlade universitets- och högskolebibliotek (www.libris.kb.se) ger 383 respektive 5 träffar.  Antalet högskoleuppsatser (www.uppsatser.se) 174 mot 1. Område efter område ger samma resultat. EN förklaring till detta kan vara att Barnkonventionen är äldre, 25 år respektive 7 år, och därmed hunnit bli mer inarbetad. Frågan är om det räcker som förklaring? Det kan då vara intressant att se vilka insatser som har gjorts för att sprida information om konventionerna och vilka resurser som har ställts till förfogande.

I princip finns två viktiga finansieringskällor för spridning av kunskap och information om konventionerna. Den första är Arvsfonden som ger bidrag till organisationer utifrån ansökningar. Av den statistik som finns tillgänglig, dels på arvsfondens webbplats och dels på de årliga skrivelserna från regeringen till riksdagen framgår hur många projekt och hur mycket medel som beviljats för respektive område. Det framgår då att under åren 2008-2012 har arvfonden satsat 114 miljoner kronor till 115 projekt som handlar om information och tillämpning av Barnkonventionen. Under samma tid hade arvsfonden satsat 43 miljoner kronor på 35 projekt som handlar om FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Den andra finansieringen är från regeringen via budgetpropositionen. Här är skillnaderna betydligt större. När det gäller konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning fick Handisam 2010 ett uppdrag att sprida information till kommuner och landsting. För detta uppdrag fick myndigheten 2 miljoner kronor. Det genomfördes 11 konferenser med 607 deltagare. Totalt uppskattar Handisam att de genom informationsinsatserna nådde 4300 kommunala tjänstemän och politiker. För Barnkonventionen finns sedan 2005 särskilda medel avsatta: anslagsposten Insatser för att förverkliga FN:s konvention om barnets rättigheter i Sverige. Det fanns dock medel avsatta även tidigare 7,5 Mkr under andra anslagsposter. Under åren 2008-2012 har regeringen avsatt sammanlagt 82 miljoner kronor för genomförandet av Barnkonventionen.

Slår man ihop dessa siffror för tidsperioden blir resultatet: Barnkonventionen 196 Mkr, FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning 45 Mkr.

196-45 kan benämnas som basketbollsiffror…

Resurser satsade på CRPD och CRC

Dessutom kan man värt att titta hur det gick till när Barnkonventionen var ny. Under perioden 1990-93 avsatte dåvarande regeringen 30 miljoner kronor (cirka 45 miljoner kronor i dagens penningvärde) ur Arvsfonden till organisationerna för att ge möjlighet att sprida kunskap om barnkonventionens bestämmelser och principer. På den tiden kunde regeringen dock styra över Arvsfondens resurser på ett sätt som inte är möjligt idag. 1996 gjordes ytterligare en stor satsning på information om Barnkonventionen. Pengarna fördelades till olika frivilligorganisationer som sin tur erbjöd kurser till olika personalkategorier som arbetar med barn. 57 lokala projekt genomfördes i cirka 200 kommuner. Cirka 1200 insatser i form av utbildningar och konferenser genomfördes som nådde 48 000 personer.

Det kan med andra ord ha sina orsaker till att Barnkonventionen har blivit mer känd och därmed att genomslaget har blivit därefter…

edit 1: Min poäng med inlägget är inte att ställa konvention mot konvention, utan att visa att konventionen för personer med funktionsnedsättning inte har fått resurser för information och implementering på motsvarande sätt som Barnkonventionen.