diskrimineringslagstiftning

Diskrimineringslagen ADA fyller 25 år – och Sverige ligger fortfarande efter USA

ada25

Idag fyller den amerikanska diskrimineringslagen The Americans with Disabilities Act (ADA) 25 år. Och det är en milstolpe – inte bara för amerikaner med funktionsnedsättning utan även personer med funktionsnedsättning i Sverige och i andra länder. Utan diskrimineringslagarna i  USA hade inte iPhone och många andra IT-produkter haft inbyggd tillgänglighet från början, utan ADA hade inte konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning fått de tydliga skrivningarna om tillgänglighet och diskriminering den fick, utan ADA hade vi inte fått bristande tillgänglighet i diskrimineringslagen den 1 januari 2015. Det är svårt att överskatta den betydelse ADA har haft som pionjärslagstiftning. Och trots att diskrimineringslagar på grund av funktionsnedsättning antagits i många länder efter 1990 är ADA fortfarande oöverträffad på en rad punkter:

  • ADA är en lag med tänder: Sanktionssystemet är på annan nivå och effektivare än i andra länder. Inom arbetslivet tog Equality Employment of Opportunity Commission (EEOC) ifjol emot 25 000 anmälningar och lyckades få en framgångsrik lösning i 20 procent av fallen, och med 820 miljoner kronor som kompensation. I Sverige avskriver Diskrimineringsombudsmannen (DO) 99 procent av alla anmälningar och hittills har endast ett ärende drivits om bristande tillgänglighet i arbetslivet, trots att vi har haft diskrimineringslagstiftning inom arbetslivet sedan 1999.
  • ADA har aktiva myndigheter som arbetar för att implementera lagen: ADA omfattar olika samhällsområden där respektive myndighet tar emot anmälningar och driver ärenden. Justitiedepartementet har ansvaret för det som täcker offentliga sektorn och publika platser som affärer och restauranger. Under åren har man tecknat en rad uppgörelser med företag och affärskedjor efter att de har blivit anmälda för diskriminering och bristande tillgänglighet. Den här veckan gjorde man en uppgörelse med Carnival Corp, världens största kryssningsföretag, om att göra en andel av hytterna tillgängliga för personer med funktionsnedsättning på 49 kryssningsfartyg samt om att betala ersättning till tidigare passagerare med funktionsnedsättning som klagat på bristen på tillgänglighet.
  • ADA har bred uppbackning: När ADA firas medverkar såväl som president Barack Obama och republikanske presidentkandidaten Jeb Bush  liksom stora företag som Apple och Google. I Sverige är det i regel socialpolitiker som är inblandade i funktionshinderspolitiken.
  • ADA är känd lagstiftning i USA: En viktig del i framgången för ADA är att det har tillskjutits stora resurser för information och rådgivning till till exempel näringslivet och småföretagare hur man ska leva upp till kraven på tillgänglighet i ADA. Myndigheter, som Justitiedepartementet har information och rådgivning. Därutöver finns tio regionala informationscentra i USA som årligen får 100 miljoner kronor i statlig finansiering. I Sverige har DO har fått 2.7 miljoner för att under 2015-17 informera om nya bestämmelsen om bristande tillgänglighet som en form av diskriminering. Men i övrigt inga nya resurser med utvidgningen av diskrimineringslagen.

Trots dessa fakta så har många i Sverige har haft svårt att svälja att USA legat före oss på ett område vi länge trodde att vi var okrönta världsmästare i: funktionshinderspolitik. På 1990-talet deltog jag i en konferens som Handikappombudsmannen arrangerade där den då biträdande utrikesministern Pierre Schorri deltog.  Jag minns tydligt hans reaktion. Han kunde inte för sitt liv förstå hur USA kunde nämnas som föredöme, inte minst med tanke på bristen på välfärdspolitik. Att det kunde finnas något annat som USA var bra på gick inte att föra på tal. Schoris inställning var inte på något sätt unik. Även inom den svenska funktionshinderrörelsen fanns länge ett motstånd mot diskrimineringslagstiftning och att ADA att titta närmare på. En skeptisk inställning som minskat genom åren men som fortfarande finns. Lars Lööw, tidigare Handikappombudsman, vid ett tillfälle beskrivit inställningen som ett ”nationellt högmod”.

Lars Trägårdh, professor vid Ersta-Sköndal högskola, har i ett föredrag beskrivit hur det kan fungera i Sverige respektive USA rent praktiskt. Han forskade och undervisade i många år i USA innan han återvände till Sverige.

”Jag arbetar alltså på en högskola här inne i Stockholm, Ersta Sköndals högskola som kanske mer än många högskolor tror jag, är fylld av en självbild, en självförståelse av att så att säga arbeta för, vad de tycker om att kalla ”de utsatta människorna”, vilket är ett väldigt vitt begrepp för socialarbetare att tycka om och leka med. Samtidigt är det
så att varje gång jag organiserar ett seminarium eller en konferens där, så måste jag springa omkring och försäkra mig om att vi faktiskt har tillgänglighet. Skulle det vara så, att det kommer någon som på något sätt har ett behov, till exempel av hörselslinga eller av att kunna komma in i huset, så är det inte alls någon självklarhet att det finns tillgänglighet, utan det skapar ofta en viss förvåning/…/ Jag var van från i New York, att den första frågan jag skulle ställa till mina studenter där, var om det fanns någon i klassen som hade några som helst funktionshinder, så skulle de komma direkt till mig och vi skulle se till att arrangera allt det som behövdes för att de skulle ha full tillgänglighet. Inte bara till lokalerna, utan till kursmaterialet, till hela registret! Allt det som jag och liksom många med mig tycker ska ingå i begreppet tillgänglighet. Denna inledande diskussion har man inte på samma sätt än idag, på svenska universitet och högskolor, som i USA. Jag uppfattar det som väldigt pinsamt och trist, ur mitt perspektiv som representant för en institution. Sen på ett rent mänskligt plan är det ju bara vidrigt att behöva konstatera att det ligger till på det sättet idag i Sverige och att vi inte har kommit längre.”

Naturligtvis finns det brister med ADA. Lagen har inte alls varit så effektiv på att minska arbetslösheten bland personer med funktionsnedsättning som man hade hoppats på. Lagen är på vissa områden behov av modernisering, men det är svårt att ta upp frågan i kongressen i det polariserade politiska landskap som idag råder med en teaparty falang inom republikanerna. Trots Obamas upprepade reformförsök,  råder det i USA fortfarande enorma brister i hälso- och sjukvård och välfärd. Vilket leder till fattigdom för många amerikaner med funktionsnedsättning. Men även det till trots, så är ADA en fantastisk lag som även vi i Sverige bör uppskatta och hylla. Grattis!

Norska webbsidor måste vara tillgängliga

I somras trädde nya krav i kraft i Norge på tillgänglighet. Från och den 1 juli måste alla nya webbsidor och serviceautomater som vänder sig till allmänheten kunna användas av alla enligt kraven universell utformning i diskriminerings- og tilgjengelighetsloven. De som existerar idag ska vara universellt utformade senast 1 januari 2021. När kraven utfärdade i somras uttalade likestillingsminister Solveig Horne:

– De nye kravene vil gi mennesker med funksjonsnedsettelser en helt ny mulighet til å delta i arbeidslivet og å bli selvhjulpne. De vil kunne bruke offentlige og private tjenester på nett, få større mulighet til å delta i samfunnsdebatten og for eksempel slippe å be om hjelp fra forbipasserende for å kjøpe togbilletter, sier likestillingsminister Solveig Horne. I følge Horne vil de fleste av oss i løpet av et livsløp nyte godt av disse nye kravene.

Särskilt tillsynsmyndighet är Direktoratet for forvaltning og IKT (Difi) och vägledningar har tagits fram.

 

Australisk studie om kostnaderna för diskrimineringslagstiftning

Den mest omfattande utvärderingen av diskrimineringslagstiftning som hittills har gjorts genomfördes 2004 av den australiska diskrimineringslagen The Disability Discrimination Act (DDA). Lagen hade då varit i kraft sedan 1992. Utvärderingen genomfördes av The Government Productivity Commission som motsvarar en kombination av Konkurrensverket, Riksrevisionen och Statskontoret.  Rapporten som är på nästan 1000 sidor analyserar lagen ur en mängd olika aspekter – effektivitet, kostnader, påverkan på konkurrensen, samhällets acceptans m.m inom olika samhällsområden såsom utbildning, sysselsättning, utbud av varor och tjänster. I uppdraget ingick att utvärdera om det fanns alternativa sätt att uppnå de effekter diskrimineringslagstiftningen hade. Kommissionen kom fram till att det var svårt att utvärdera en lag som varit i kraft i drygt 10 år, dels eftersom människor, företag och offentliga system anpassar och utvecklar sig allt efter att tiden går, och dels kan det vara svårt att urskilja vilka effekter som beror just på lagstiftningen och vad som kan bero på andra saker. Utvärderingen är som sagt mycket omfattande men av särskilt intresse för den svenska debatten är effekterna på konkurrensen mellan företag och samhällskostnaderna.

Kommissionen granskade bland annat hur konkurrensen påverkats t ex om enbart vissa företag väljer att anpassa sin verksamhet medan andra avstår. Det skulle kunna snedvrida konkurrensen. En konsekvens skulle vara lagstiftningen skulle hindra företag från att starta på grund för alltför rigida regler eller standarder och därigenom t ex förhindra utvecklingen av ny teknik. En annan tänkbar farhåga är att vissa företag skulle kunna skyddas. Kommissionen kom fram till att potentiellt skulle vissa delar av diskrimineringslagen kunna ha dessa negativa effekter men några tecken på att så faktiskt skett fanns inte.

När det gäller samhällskostnaderna konstaterade kommissionen att det är svårt att beräkna dessa med någon större precision. På plussidan konstaterades att personer med funktionsnedsättning hade fått högre inkomster och konsumtionsutrymme på grund av kraven på att arbetsplatserna ska vara tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. Förbättrad tillgänglighet i samhället hade lett till att personer med funktionsnedsättning i högre grad kunnat välja vart de ville konsumera. En annan effekt kommissionen kom fram till var att lagstiftningen möjliggjort att personer med funktionsnedsättning kunde leva ett rikare och mer aktivt liv, såväl socialt som materiellt. Det påverkade även anhörigas liv på ett positivt sätt. Med ökad frihet och samhällsdeltagande kunde fler skaffa sig mer välbetalda jobb och få bättre utbildning. Arbetskraftsutbudet ökade också i samhället liksom skatteinkomsterna. Samhällskostnaderna för lagstiftningen bestod av två delar, dels direkta kostnader för administration, övervakning och reglering, dels kostnader för företagen och andra att följa lagen. Kommissionen konstaterade efter beräkningar att kostnaderna för övervakning och reglering inte hade ökat orimligt mycket. Kostnaderna för företag var större. Dessa kunde bestå av flera olika delar, t ex tid för planering och ledningsarbete, för utrustning, anpassning, utbildning samt kostnader knutna till osäkerheten om vad lagens regler egentligen innebar. Kommissionen kom dock fram till kostnaderna för material, utrustning och hjälpmedel utgjorde en mindre del. Snedvridningen av konkurrensen mellan stora och små företag bedömdes kunna minska genom att kostnaderna för mindre företag bedömdes kunna hållas nere genom bland annat ökad flexibilitet och mindre antal kunder med funktionsnedsättning jämfört med större företag.

Sammantaget kom kommissionen fram till att den australiensiska diskrimineringslagen DDA sammantaget hade bidragit till att utveckla det australiensiska samhället i positiv riktning och att samhällsintäkterna översteg samhällskostnaderna. De kom även fram till att lagstiftningen inte heller hade påverkat konkurrensen mellan företag. Slutsen från kommissionen var även att de inte hade kunnat identifiera några alternativ till DDA  som på ett bättre sätt kunde undanröja diskriminering av personer med funktionsnedsättning.

”In conclusion, the Commission considers that the objectives of the DDA cannot be achieved without federal legislation. There are no satisfactory alternatives to a DDA, and there are good social and economic reasons for its retention. The DDA underpins the rights of a vulnerable group in society. It establishes a right to substantive equality that gives people with disabilities a better chance of enjoying similar opportunities to others. Although the Commission is concerned about the potential cost and competition impacts of the DDA, these can be contained through the extension of existing safeguards.”

Studie om kostnaderna för småföretag: brittiska erfarenheter visar att de svenska farhågorna är ogrundade

Jag har tidigare beskrivit att de ekonomiska konsekvenserna har varit den dominerande, för att inte säga överskuggande, frågan om tillgänglighet ska föras in i diskrimineringslagstiftningen eller inte. I det pågående förhöret för FN:s övervakningskommitté har regeringens representanter åberopat kostnaderna för småföretagare som skäl till att undanta företag under tio anställda. Det har gjorts olika utredningar genom åren om de ekonomiska konsekvenserna. Dels i diskrimineringskommittén, i Hans Ytterbergs utredning Bortom fagert tal, Statskontorets tilläggsuppdrag, samt en rapport utarbetad av tidigare LO-ekonomen Dan Andersson på uppdrag av funktionshindersrörelsen. Gemensamt för utredningarna är att de gör antaganden om förväntade kostnader, och att det är svårt att beräkna dem. Faktorer som antalet anmälningar, Diskrimineringsombudsmannens prioriteringar vilka fall man väljer driva, funktionshinderrörelsens juridiska aktivitet och  domstolarnas bedömningar är några av de faktorer som påverkar.  Däremot finns beräkningar på existerande lagstiftningar, bland i Storbritannien och Australien där utvärderingar har gjorts. Det finns skillnader mellan dessa lagstiftningar och det svenska förslaget, och generellt är de anglosaxiska diskrimineringslagarna mer långtgående än den svenska motsvarigheten.

I Storbritannien gjordes en stor studie 2002 av 1000 företag på uppdrag av Department of Work and Pensions utifrån en kostnads- och intäktsanalys. Det kanske mest intressanta med studien är att 85 procent av företagen hade mindre än 10 anställda, alltså den företagsgrupp som är undantagen i Sverige.  Syftet med studien var att undersöka vilka intäkter respektive kostnader företagen hade haft,  vilken inställning de hade till att vidta tillgänglighetsåtgärder liksom vilka faktorer och hinder som fanns.  En skillnad som finns mellan företag i Sverige och Storbritannien är att åldern på de byggnader där företagen har sin verksamhet, generellt är högre. Hela 25 procent av de brittiska företagen fanns i fastigheter som är äldre än 100 år och mer än 4o procent i fastigheter som är äldre än 50 år. Därigenom är förutsättningarna svårare i Storbritannien än i Sverige att åstadkomma tillgänglighet. Ändå har Sverige gjort ett generellt undantag för företag under 10 anställda.

Studien visade att de vanligaste åtgärderna som vidtagits av företagarna omfattade bland annat: göra entréer tillgängliga för rullstolar (75 procent), installation av hissar och rullstolsliftar (13 procent), förbättrad belysning och kontrastmarkeringar (21 procent), installation av teleslingor för hörselskadade (6 procent), tillhandahållande av olika former av stöd och service (56 procent) smt ha särskilt utsedda ansvariga i butiken för att ta hand om kunder med funktionsnedsättning (35 procent ).  kostnaderna för tillgänglighetsåtgärderna ofta varierade mellan 100 och 1000 pund (1 pund = 11.50 kr). Enskilda insatser som installation av hiss kunde var betydligt mer omfattande. De direkta kostnaderna uppfattades inte som särskilt betydelsefulla, istället var det mer svårkvantifierbara kostnader som ansågs vara större, framförallt den tid som läggs ned på planering och genomförande av åtgärderna. När det gäller positiva effekterna av åtgärderna så svarade företagarna att de i första hand hade lett till att tillgängligheten hade faktiskt hade ökat och att de hade lett till fler kunder. Bland de företag som hade installerat texttelefon uppgav 56 procent att det hade lett till fler kunder, bland företag som installerat hiss eller rullstolslift var motsvarande andel 49 procent. Det näst viktigaste på företagens plussida var att kunderna hade blivit mer nöjda. Det gällde framförallt företag som installerat bättre belysning eller hade särskilt utsedda anställda för att ta hand om kunder med funktionsnedsättning. Intressant är att forskarna fann en kumulativ process; företag som hade gjort åtgärder var mer villiga att vidta ytterligare tillgänglighetsåtgärder än de som inte hade vidtagit åtgärder. Och mest villiga att göra ytterligare var de som redan hade vidtagit åtskilliga åtgärder. Företagen blir alltså allt mer medvetna om betydelsen av tillgänglighetsåtgärderna i takt med att de vidtar dem – och därmed också mer motiverade.

Av de intervjuade verksamheterna hade 78 procent haft kunder med funktionsnedsättning och att dessa svarade för cirka fem procent av kundbasen. I studien dras dock slutsatsen att detta är en underskattning, framförallt beroende på att många av företagarna inte alltid är medvetna om vilka kunder som har funktionsnedsättning. Av svaren framgick att 40 procent av företagarna hade vidtagit åtgärder för förbättrad tillgänglighet. Författarna drar även här slutsatsen att denna uppgift är en underskattning. Många tillgänglighetsåtgärder vidtas i samband att företagarna vill göra det mer bekvämt för kunderna, eller för allmän anpassning för de allt fler äldre kunderna. När det gäller skälen till att vidta tillgänglighetsåtgärder, uppgav många företagare av konkurrensskäl. När ett företag satsar på tillgänglighet uppstår en ”smittoeffekt” – andra verksamheter väljer att följa efter. Verksamheterna själva uppgav att den totala nyttan av investeringarna var större än kostnaderna. Det gällde för många typer av investeringar, exempelvis tydliga skyltar, bättre belysning och färgkontraster, parkeringsplatser, information i alternativa format och för olika insatser av serviceinsatser.

Den brittiska studien visar tydligt att det svenska undantaget för företag med mindre än 10 anställda är omotiverat stort och att intäkterna är större än kostnaderna. Men det visar framförallt på skillnaderna i politisk vilja och mod. Trots större utmaningar  t ex ett betydligt äldre fastighetsbestånd, vågade britterna besluta om en lagstiftning som omfattade alla företag.  Det vågade inte den svenska regeringen.

 

Hur mycket får tillgängligheten kosta?

En ständigt återkommande fråga i diskussionen om tillgänglighet i diskrimineringslagstiftningen är – vad kommer det att kosta? Vad får det kosta? I princip har denna fråga varit den centrala knuten att lösa under de tjugo år som frågan har utretts och diskuterats i Sverige. Debatten om kostnader har funnits även i andra länder. Detta är inte unikt och farhågor om vilka konsekvenserna skulle bli för t ex småföretagare går igen i alla länders debatter. Därför har  det i de länder där tillgänglighet har förts in i diskrimineringslagstiftningen även införts en skälighetsbedömning.  Allt började egentligen i USA. På 1960-talet hade den första medborgarrättslagen antagits, The Civil Rights Act 1964. Samtidigt infördes ett diskrimineringsförbud på grund av kön. Den amerikanska funktionshindersrörelsen började arbeta för att personer med funktionsnedsättning skulle föras in i The Civil Rights Act. Ett sådant förslag lades i början av 1970-talet men föll i Senaten. Istället fördes ett diskrimineringsförbud in i en helt annan lagstiftning The Rehabilitation Act som antogs 1973, § (section) 504, efter förslag från Senator Hubert Humphrey, som hade ett barnbarn med Downs syndrom. Diskrimineringsförbudet kom att lyda:

No otherwise qualified individual with a disability in the United States, as defined in section 705(20) of this title, shall, solely by reason of her or his disability, be excluded from the participation in, be denied the benefits of, or be subjected to discrimination under any program or activity receiving Federal financial assistance or under any program or activity conducted by any Executive agency or by the United States Postal Service.

Att formuleringen kom med i The Rehabilitation Act berodde på att det ansågs vara för stor risk att förslaget skulle dödas i kongressen om det föreslogs föras in The Civil Rights Act. När hela lagförslaget nådde dåvarande presidenten Nixon lade han in sitt veto. Men inte på grund av av § 504 utan för att andra delar i lagen ansågs vara för kostsamma, framförallt stöd till självständigt boende. Faktum var att förslaget som fanns i § 504 var i princip helt ouppmärksammat under hela förhandlingsprocessen fram till Nixon gav sitt godkännande av lagen.  Men den amerikanska funktionshindersrörelsen insåg potentialen i paragrafen när rehabiteringslagen trädde i kraft och började snart kräva tillämpningsföreskrifter. Men nu hade regeringen insett sprängkraften i paragrafen  och visade sig ovillig att utfärda sådana föreskrifter. Farhågorna var kostnaderna för att ta bort hinder för tillgängligheten. Ett utkast togs fram men samlade damm.  Efter tre år hade ingenting hänt, och därmed var lagen verkningslös. Ett intensivt påverkansarbete började då från funktionshindersrörelsen och man tog efter den amerikanska medborgarrättsrörelsens metoder. En av de ledande personerna var Frank Bowe, döv, och den som ledde den första breda koalitionen mellan olika funktionshindersgrupper, The American Coalition of Citizens Disabilities (ACCD).  Under deras ledning genomfördes demonstrationer runt om i USA. Fokus var att påverka the Department of Health, Education, and Welfare (HEW) som ansvarade för föreskrifterna. Mest omtalade blev de sk. sit-ins, som innebar att demonstranterna gick in i HEW:s regionala kontor och tog över dem. Det skedde i bland annat San Francisco och där pågick ockupationen i 26 dagar. En aktion som har blivit en legend i den amerikanska funktionshinderrörelsens historia, på motsvarande sätt som Marschen till Washington blivit för medborgarrättsrörelsen och Stonewall för gayrörelsen. Flera av ockupanterna hade svåra funktionsnedsättningar och riskerade i praktiken sin hälsa när vatten och annat började stängas av. Till slut blev trycket för stort på amerikanska regeringen som gav efter. Föreskrifterna undertecknades och trädde i kraft. Diskrimineringsförbudet kom att omfatta såväl federal verksamhet och verksamhet som fick federala medel, bland annat flygplatser, universitet och college, bibliotek och andra offentliga inrättningar. Tillgänglighetskraven i föreskrifterna omfattade allt från krav på tolk till ramper. Den som utestänger och diskriminerar riskerade att inte få del av federala medel fortsättningsvis.  I föreskrifterna infördes krav på tillgänglighet utifrån begreppet ”reasonable accommodation”, som innebar att en skälighetsbedömning infördes. Det har ansetts viktigt för att sätta en rimlighetsnivå för vilka åtgärder som kan krävas av den som är ansvarig.  Själva begreppet hämtades från en tidigare ändring av The Civil Rights Act som gällde diskriminering på grund av religion. Kravet som infördes då var att arbetsgivare blev skyldiga att göra en skälig anpassning (reasonable accommodation) av arbetsplatsen så att anställda skulle kunna utöva sin religion, så länge det inte skulle medföra orimlig börda (undue hardship). Motsvarande fördes in i regleringarna för § 504 och de har sedan återkommit i andra diskrimineringslagar, såväl i USA, andra länder som i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Att krav på tillgänglighet är förenat med en skälighetsbedömning är i sig inte unikt, däremot är det svenska undantaget för företag under 10 anställda det. Jag kommer att återkomma med jämförelser mellan de olika ländernas lagstiftningar.

 

 

 

 

Reaktioner och länkar

Dagen efter att lagrådsremissen presenterades om bristande tillgänglighet i diskrimineringslagen så kan man konstatera att de kritiska synpunkterna framförallt riktas mot undantaget av företag med mindre än tio anställda. Maria Johansson har tittat på statistiken på storleken på företag och kan konstatera att mindre än fyra procent av företagen riskerar att dömas för diskriminering. Unga Hörselskadade har samlat ihop reaktioner från olika håll på sin blogg. Torsdagsaktionen byter skepnad och blir tisdagsaktionen. Nu riktas insatserna mot riksdagen och att den vägen skärpa den kommande propositionen.  Kommer återkomma med fler reflektioner på frågan.

Tills vidare lägger jag ut lite länkar till material om diskrimineringslagstiftning i andra länder, här en informationsfilm riktad mot småföretagare i USA.

Det blev ett lagförslag ändå – men med brister

Idag presenterade statsrådet Erik Ullenhag kl 10 en lagrådsremiss med förslag till ändringar i diskrimineringslagen. Förslaget innebär att bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning införs som en ny form av diskriminering i diskrimineringslagen. Detta är formulerat på följande sätt i förslaget i 4 §:

att en person med en funktionsnedsättning missgynnas genom att sådana åtgärder för tillgänglighet inte har vidtagits för att den personen ska komma i en jämförbar situation med personer utan denna funktionsnedsättning som är skäliga utifrån krav på tillgänglighet i lag och annan författning, där sådana är tillämpliga, och med hänsyn till de ekonomiska och praktiska förutsättningarna, varaktigheten och omfattningen av förhållandet eller kontakten mellan verksamhetsutövaren och den enskilde samt andra omständigheter av betydelse.

Förbudet föreslås gälla inom alla samhällsområden som omfattas av diskrimineringslagen, exempelvis utbildning, hälso- och sjukvård samt varor och tjänster. Men det finns undantag i lagförslaget.  När det gäller tillhandahållande av varor och tjänster föreslås att förbudet inte ska gälla för privatpersoner eller för företag som vid det senaste kalenderårsskiftet sysselsatte färre än tio arbetstagare. Det görs också undantag för mindre företag på hälso- och sjukvårdens område. Det är också formulerat så att i fråga om tillhandahållande av varor och tjänster föreslås att förbudet inte ska gälla om det krävs åtgärder beträffande fastigheter och byggnadsverk som går utöver de krav på tillgänglighet och användbarhet som har ställts i bygglov eller startbesked för den aktuella fastigheten eller byggnadsverket.

Undantagsskrivningarna har också fått kritik och då framförallt för att företag med färre än tio arbetstagare är undantagna. I jämförelse med motsvarande lagstiftning i andra länder så är detta en stor svaghet. I alla länder där denna typ av lagstiftning har införts har det också varit debatt om konsekvenserna för småföretagarna. Men detta har generellt lösts genom att hänsyn har tagits till verksamhetens storlek och ekonomiska resurser, t ex i USA. Där omfattas alla företag oavsett storlek eller vilken ålder på byggnaden som verksamheten bedrivs i. Större krav på tillgänglighetsåtgärder kan ställas på en stor restaurang än på ett fik som drivs som enmansföretag.  Men även det lilla företaget måste t ex i USA vidta någon form av åtgärd. Det kan t ex vara så att en affär har åtskilliga trappsteg  upp till entrén, och det är inte är möjligt vare sig praktiskt eller ekonomiskt att installera en ramp. Då måste affären ändå ha någon form av alternativ service t ex hemleverans eller att ta ut varorna till kunder utanför affären, personalen måste få instruktioner om detta och information sättas upp så att kunder med funktionsnedsättning får kännedom om detta.  Se närmare bland annat denna information från amerikanska justitiedepartementet.

Inte heller i Storbritannien eller i Norge finns ett sådant undantag som föreslås i Sverige. Undantaget för företag med färre än 10 arbetstagare framstår som orimligt stort.