#blogg100

Australisk studie om kostnaderna för diskrimineringslagstiftning

Den mest omfattande utvärderingen av diskrimineringslagstiftning som hittills har gjorts genomfördes 2004 av den australiska diskrimineringslagen The Disability Discrimination Act (DDA). Lagen hade då varit i kraft sedan 1992. Utvärderingen genomfördes av The Government Productivity Commission som motsvarar en kombination av Konkurrensverket, Riksrevisionen och Statskontoret.  Rapporten som är på nästan 1000 sidor analyserar lagen ur en mängd olika aspekter – effektivitet, kostnader, påverkan på konkurrensen, samhällets acceptans m.m inom olika samhällsområden såsom utbildning, sysselsättning, utbud av varor och tjänster. I uppdraget ingick att utvärdera om det fanns alternativa sätt att uppnå de effekter diskrimineringslagstiftningen hade. Kommissionen kom fram till att det var svårt att utvärdera en lag som varit i kraft i drygt 10 år, dels eftersom människor, företag och offentliga system anpassar och utvecklar sig allt efter att tiden går, och dels kan det vara svårt att urskilja vilka effekter som beror just på lagstiftningen och vad som kan bero på andra saker. Utvärderingen är som sagt mycket omfattande men av särskilt intresse för den svenska debatten är effekterna på konkurrensen mellan företag och samhällskostnaderna.

Kommissionen granskade bland annat hur konkurrensen påverkats t ex om enbart vissa företag väljer att anpassa sin verksamhet medan andra avstår. Det skulle kunna snedvrida konkurrensen. En konsekvens skulle vara lagstiftningen skulle hindra företag från att starta på grund för alltför rigida regler eller standarder och därigenom t ex förhindra utvecklingen av ny teknik. En annan tänkbar farhåga är att vissa företag skulle kunna skyddas. Kommissionen kom fram till att potentiellt skulle vissa delar av diskrimineringslagen kunna ha dessa negativa effekter men några tecken på att så faktiskt skett fanns inte.

När det gäller samhällskostnaderna konstaterade kommissionen att det är svårt att beräkna dessa med någon större precision. På plussidan konstaterades att personer med funktionsnedsättning hade fått högre inkomster och konsumtionsutrymme på grund av kraven på att arbetsplatserna ska vara tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. Förbättrad tillgänglighet i samhället hade lett till att personer med funktionsnedsättning i högre grad kunnat välja vart de ville konsumera. En annan effekt kommissionen kom fram till var att lagstiftningen möjliggjort att personer med funktionsnedsättning kunde leva ett rikare och mer aktivt liv, såväl socialt som materiellt. Det påverkade även anhörigas liv på ett positivt sätt. Med ökad frihet och samhällsdeltagande kunde fler skaffa sig mer välbetalda jobb och få bättre utbildning. Arbetskraftsutbudet ökade också i samhället liksom skatteinkomsterna. Samhällskostnaderna för lagstiftningen bestod av två delar, dels direkta kostnader för administration, övervakning och reglering, dels kostnader för företagen och andra att följa lagen. Kommissionen konstaterade efter beräkningar att kostnaderna för övervakning och reglering inte hade ökat orimligt mycket. Kostnaderna för företag var större. Dessa kunde bestå av flera olika delar, t ex tid för planering och ledningsarbete, för utrustning, anpassning, utbildning samt kostnader knutna till osäkerheten om vad lagens regler egentligen innebar. Kommissionen kom dock fram till kostnaderna för material, utrustning och hjälpmedel utgjorde en mindre del. Snedvridningen av konkurrensen mellan stora och små företag bedömdes kunna minska genom att kostnaderna för mindre företag bedömdes kunna hållas nere genom bland annat ökad flexibilitet och mindre antal kunder med funktionsnedsättning jämfört med större företag.

Sammantaget kom kommissionen fram till att den australiensiska diskrimineringslagen DDA sammantaget hade bidragit till att utveckla det australiensiska samhället i positiv riktning och att samhällsintäkterna översteg samhällskostnaderna. De kom även fram till att lagstiftningen inte heller hade påverkat konkurrensen mellan företag. Slutsen från kommissionen var även att de inte hade kunnat identifiera några alternativ till DDA  som på ett bättre sätt kunde undanröja diskriminering av personer med funktionsnedsättning.

”In conclusion, the Commission considers that the objectives of the DDA cannot be achieved without federal legislation. There are no satisfactory alternatives to a DDA, and there are good social and economic reasons for its retention. The DDA underpins the rights of a vulnerable group in society. It establishes a right to substantive equality that gives people with disabilities a better chance of enjoying similar opportunities to others. Although the Commission is concerned about the potential cost and competition impacts of the DDA, these can be contained through the extension of existing safeguards.”

Annonser

Studie om kostnaderna för småföretag: brittiska erfarenheter visar att de svenska farhågorna är ogrundade

Jag har tidigare beskrivit att de ekonomiska konsekvenserna har varit den dominerande, för att inte säga överskuggande, frågan om tillgänglighet ska föras in i diskrimineringslagstiftningen eller inte. I det pågående förhöret för FN:s övervakningskommitté har regeringens representanter åberopat kostnaderna för småföretagare som skäl till att undanta företag under tio anställda. Det har gjorts olika utredningar genom åren om de ekonomiska konsekvenserna. Dels i diskrimineringskommittén, i Hans Ytterbergs utredning Bortom fagert tal, Statskontorets tilläggsuppdrag, samt en rapport utarbetad av tidigare LO-ekonomen Dan Andersson på uppdrag av funktionshindersrörelsen. Gemensamt för utredningarna är att de gör antaganden om förväntade kostnader, och att det är svårt att beräkna dem. Faktorer som antalet anmälningar, Diskrimineringsombudsmannens prioriteringar vilka fall man väljer driva, funktionshinderrörelsens juridiska aktivitet och  domstolarnas bedömningar är några av de faktorer som påverkar.  Däremot finns beräkningar på existerande lagstiftningar, bland i Storbritannien och Australien där utvärderingar har gjorts. Det finns skillnader mellan dessa lagstiftningar och det svenska förslaget, och generellt är de anglosaxiska diskrimineringslagarna mer långtgående än den svenska motsvarigheten.

I Storbritannien gjordes en stor studie 2002 av 1000 företag på uppdrag av Department of Work and Pensions utifrån en kostnads- och intäktsanalys. Det kanske mest intressanta med studien är att 85 procent av företagen hade mindre än 10 anställda, alltså den företagsgrupp som är undantagen i Sverige.  Syftet med studien var att undersöka vilka intäkter respektive kostnader företagen hade haft,  vilken inställning de hade till att vidta tillgänglighetsåtgärder liksom vilka faktorer och hinder som fanns.  En skillnad som finns mellan företag i Sverige och Storbritannien är att åldern på de byggnader där företagen har sin verksamhet, generellt är högre. Hela 25 procent av de brittiska företagen fanns i fastigheter som är äldre än 100 år och mer än 4o procent i fastigheter som är äldre än 50 år. Därigenom är förutsättningarna svårare i Storbritannien än i Sverige att åstadkomma tillgänglighet. Ändå har Sverige gjort ett generellt undantag för företag under 10 anställda.

Studien visade att de vanligaste åtgärderna som vidtagits av företagarna omfattade bland annat: göra entréer tillgängliga för rullstolar (75 procent), installation av hissar och rullstolsliftar (13 procent), förbättrad belysning och kontrastmarkeringar (21 procent), installation av teleslingor för hörselskadade (6 procent), tillhandahållande av olika former av stöd och service (56 procent) smt ha särskilt utsedda ansvariga i butiken för att ta hand om kunder med funktionsnedsättning (35 procent ).  kostnaderna för tillgänglighetsåtgärderna ofta varierade mellan 100 och 1000 pund (1 pund = 11.50 kr). Enskilda insatser som installation av hiss kunde var betydligt mer omfattande. De direkta kostnaderna uppfattades inte som särskilt betydelsefulla, istället var det mer svårkvantifierbara kostnader som ansågs vara större, framförallt den tid som läggs ned på planering och genomförande av åtgärderna. När det gäller positiva effekterna av åtgärderna så svarade företagarna att de i första hand hade lett till att tillgängligheten hade faktiskt hade ökat och att de hade lett till fler kunder. Bland de företag som hade installerat texttelefon uppgav 56 procent att det hade lett till fler kunder, bland företag som installerat hiss eller rullstolslift var motsvarande andel 49 procent. Det näst viktigaste på företagens plussida var att kunderna hade blivit mer nöjda. Det gällde framförallt företag som installerat bättre belysning eller hade särskilt utsedda anställda för att ta hand om kunder med funktionsnedsättning. Intressant är att forskarna fann en kumulativ process; företag som hade gjort åtgärder var mer villiga att vidta ytterligare tillgänglighetsåtgärder än de som inte hade vidtagit åtgärder. Och mest villiga att göra ytterligare var de som redan hade vidtagit åtskilliga åtgärder. Företagen blir alltså allt mer medvetna om betydelsen av tillgänglighetsåtgärderna i takt med att de vidtar dem – och därmed också mer motiverade.

Av de intervjuade verksamheterna hade 78 procent haft kunder med funktionsnedsättning och att dessa svarade för cirka fem procent av kundbasen. I studien dras dock slutsatsen att detta är en underskattning, framförallt beroende på att många av företagarna inte alltid är medvetna om vilka kunder som har funktionsnedsättning. Av svaren framgick att 40 procent av företagarna hade vidtagit åtgärder för förbättrad tillgänglighet. Författarna drar även här slutsatsen att denna uppgift är en underskattning. Många tillgänglighetsåtgärder vidtas i samband att företagarna vill göra det mer bekvämt för kunderna, eller för allmän anpassning för de allt fler äldre kunderna. När det gäller skälen till att vidta tillgänglighetsåtgärder, uppgav många företagare av konkurrensskäl. När ett företag satsar på tillgänglighet uppstår en ”smittoeffekt” – andra verksamheter väljer att följa efter. Verksamheterna själva uppgav att den totala nyttan av investeringarna var större än kostnaderna. Det gällde för många typer av investeringar, exempelvis tydliga skyltar, bättre belysning och färgkontraster, parkeringsplatser, information i alternativa format och för olika insatser av serviceinsatser.

Den brittiska studien visar tydligt att det svenska undantaget för företag med mindre än 10 anställda är omotiverat stort och att intäkterna är större än kostnaderna. Men det visar framförallt på skillnaderna i politisk vilja och mod. Trots större utmaningar  t ex ett betydligt äldre fastighetsbestånd, vågade britterna besluta om en lagstiftning som omfattade alla företag.  Det vågade inte den svenska regeringen.

 

Varför Barnkonvention är mer känd än konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning?

När man kommer i kontakt med området mänskliga rättigheter så är det alldeles uppenbart att FN:s barnkonvention  (CRC)är betydligt mer känd än FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD). Det påverkar givetvis också genomslaget. Skillnaderna mellan konventionerna går att konstatera på många sätt. Att googla på barnkonventionen ger 419 000 träffar och konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning 50 400 träffar. En sökning på DN.se ger 368 jämfört med 4 träffar. En sökning på Sveriges samlade universitets- och högskolebibliotek (www.libris.kb.se) ger 383 respektive 5 träffar.  Antalet högskoleuppsatser (www.uppsatser.se) 174 mot 1. Område efter område ger samma resultat. EN förklaring till detta kan vara att Barnkonventionen är äldre, 25 år respektive 7 år, och därmed hunnit bli mer inarbetad. Frågan är om det räcker som förklaring? Det kan då vara intressant att se vilka insatser som har gjorts för att sprida information om konventionerna och vilka resurser som har ställts till förfogande.

I princip finns två viktiga finansieringskällor för spridning av kunskap och information om konventionerna. Den första är Arvsfonden som ger bidrag till organisationer utifrån ansökningar. Av den statistik som finns tillgänglig, dels på arvsfondens webbplats och dels på de årliga skrivelserna från regeringen till riksdagen framgår hur många projekt och hur mycket medel som beviljats för respektive område. Det framgår då att under åren 2008-2012 har arvfonden satsat 114 miljoner kronor till 115 projekt som handlar om information och tillämpning av Barnkonventionen. Under samma tid hade arvsfonden satsat 43 miljoner kronor på 35 projekt som handlar om FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Den andra finansieringen är från regeringen via budgetpropositionen. Här är skillnaderna betydligt större. När det gäller konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning fick Handisam 2010 ett uppdrag att sprida information till kommuner och landsting. För detta uppdrag fick myndigheten 2 miljoner kronor. Det genomfördes 11 konferenser med 607 deltagare. Totalt uppskattar Handisam att de genom informationsinsatserna nådde 4300 kommunala tjänstemän och politiker. För Barnkonventionen finns sedan 2005 särskilda medel avsatta: anslagsposten Insatser för att förverkliga FN:s konvention om barnets rättigheter i Sverige. Det fanns dock medel avsatta även tidigare 7,5 Mkr under andra anslagsposter. Under åren 2008-2012 har regeringen avsatt sammanlagt 82 miljoner kronor för genomförandet av Barnkonventionen.

Slår man ihop dessa siffror för tidsperioden blir resultatet: Barnkonventionen 196 Mkr, FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning 45 Mkr.

196-45 kan benämnas som basketbollsiffror…

Resurser satsade på CRPD och CRC

Dessutom kan man värt att titta hur det gick till när Barnkonventionen var ny. Under perioden 1990-93 avsatte dåvarande regeringen 30 miljoner kronor (cirka 45 miljoner kronor i dagens penningvärde) ur Arvsfonden till organisationerna för att ge möjlighet att sprida kunskap om barnkonventionens bestämmelser och principer. På den tiden kunde regeringen dock styra över Arvsfondens resurser på ett sätt som inte är möjligt idag. 1996 gjordes ytterligare en stor satsning på information om Barnkonventionen. Pengarna fördelades till olika frivilligorganisationer som sin tur erbjöd kurser till olika personalkategorier som arbetar med barn. 57 lokala projekt genomfördes i cirka 200 kommuner. Cirka 1200 insatser i form av utbildningar och konferenser genomfördes som nådde 48 000 personer.

Det kan med andra ord ha sina orsaker till att Barnkonventionen har blivit mer känd och därmed att genomslaget har blivit därefter…

edit 1: Min poäng med inlägget är inte att ställa konvention mot konvention, utan att visa att konventionen för personer med funktionsnedsättning inte har fått resurser för information och implementering på motsvarande sätt som Barnkonventionen.

På upptäcksfärd i #blogg100

En rolig ”sekundärvinst” med #blogg100 utmaningen är alla spännande bloggare man upptäcker i t ex facebookgruppen med #blogg100 inlägg och på Twitter. Många skulle jag aldrig ha haft tanken att notera annars. Det är lätt att man  håller sig till sin egen nisch. Jag tänker framöver ägna ett blogginlägg i veckan att skriva om tre intressanta bloggare och inlägg jag lagt särskilt lagt märke till under veckan.

Första bloggaren att uppmärksamma blir fadern till hela idéen till #blogg100 utmaningen, Fredrik Wass, som i år bloggar på företagsbloggen Intellecta Corporate. Bland annat har Fredrik skrivit en intressant guide om nyhetsbevakning och ett inlägg om hur stora datamängder, Big data, kan användas för att förutspå bränder.

Den andra bloggaren är Anna-Karin som har företaget Ärligt talat och som skrivit ett tänkvärt inlägg om Berit Åhs härskarteknikerna utifrån händelse där en föreläsare osynliggjordes av en kaffedrickande man.

Den tredje och sista bloggaren är Johanna Svenningsson som låtit sin födelsedag (dagen före min:-) ) ge namn åt sin blogg. Det inlägg jag fastnade för var hennes relation till ovissheten, som hon avskyr,  utom i skrivandet.

Detta är inlägg nr 9

Vet du inte vad du ska göra i sommar? Gå en kurs!

Stensunds folkhögskola

En av de stora svenska tillgångarna är vår folkbildningstradition. Dels det stora utbudet av kurser som arrangeras av studieförbunden och dels av folkhögskolorna. Staten stödjer årligen denna verksamhet med 3.5 miljarder kronor, vilket innebär att staten i praktiken subventionerar priset på kurserna. Ett anslag som fördelas av folkbildningsrådet. Studieförbundens kursverksamheter känner nog de flesta till men nog inte lika många det stora och breda utbud av sommarkurser som arrangeras av folkhögskolorna. Det är en upplevelse som fler borde utnyttja. Det är ofta mycket bra kurser som erbjuds till förmånligt pris, då helinackordering ingår. Sedan är det ingen nackdel att många folkhögskolor ligger väldigt vackert till. Helt enkelt en väldigt bra sommarvistelse.  Själv har jag gått åtskilliga kurser genom åren och i fjol blev det en skrivarkurs och en ledarskapskurs. Mina favorithögskolor är: Braheskolan på Visingsö, Biskops Arnö och Stensunds folkhögskola. Den folkhögskola som satsar mest på sommarkurser är Fridhems folkhögskola. Dit åker man inte för utsiktens skull, skolan är belägen mitt i Svalöv i Skåne. Däremot är utbudet av kurser i särklass störst och lärarna de bästa. På kvällarna är det såväl underhållning som pub. Själv blev jag lockad av att anmäla mig till en ståuppkurs men den hade redan hunnit bli  fulltecknad. Nästa år!..

Årets kurser går att läsa på folkhögskola.nu eller genom att beställa en katalog. Några av de roligare  och udda kurserna jag hittade vid en genomläsning var:

Vilken kurs vill du gå i sommar?

Reaktioner och länkar

Dagen efter att lagrådsremissen presenterades om bristande tillgänglighet i diskrimineringslagen så kan man konstatera att de kritiska synpunkterna framförallt riktas mot undantaget av företag med mindre än tio anställda. Maria Johansson har tittat på statistiken på storleken på företag och kan konstatera att mindre än fyra procent av företagen riskerar att dömas för diskriminering. Unga Hörselskadade har samlat ihop reaktioner från olika håll på sin blogg. Torsdagsaktionen byter skepnad och blir tisdagsaktionen. Nu riktas insatserna mot riksdagen och att den vägen skärpa den kommande propositionen.  Kommer återkomma med fler reflektioner på frågan.

Tills vidare lägger jag ut lite länkar till material om diskrimineringslagstiftning i andra länder, här en informationsfilm riktad mot småföretagare i USA.

Det blev ett lagförslag ändå – men med brister

Idag presenterade statsrådet Erik Ullenhag kl 10 en lagrådsremiss med förslag till ändringar i diskrimineringslagen. Förslaget innebär att bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning införs som en ny form av diskriminering i diskrimineringslagen. Detta är formulerat på följande sätt i förslaget i 4 §:

att en person med en funktionsnedsättning missgynnas genom att sådana åtgärder för tillgänglighet inte har vidtagits för att den personen ska komma i en jämförbar situation med personer utan denna funktionsnedsättning som är skäliga utifrån krav på tillgänglighet i lag och annan författning, där sådana är tillämpliga, och med hänsyn till de ekonomiska och praktiska förutsättningarna, varaktigheten och omfattningen av förhållandet eller kontakten mellan verksamhetsutövaren och den enskilde samt andra omständigheter av betydelse.

Förbudet föreslås gälla inom alla samhällsområden som omfattas av diskrimineringslagen, exempelvis utbildning, hälso- och sjukvård samt varor och tjänster. Men det finns undantag i lagförslaget.  När det gäller tillhandahållande av varor och tjänster föreslås att förbudet inte ska gälla för privatpersoner eller för företag som vid det senaste kalenderårsskiftet sysselsatte färre än tio arbetstagare. Det görs också undantag för mindre företag på hälso- och sjukvårdens område. Det är också formulerat så att i fråga om tillhandahållande av varor och tjänster föreslås att förbudet inte ska gälla om det krävs åtgärder beträffande fastigheter och byggnadsverk som går utöver de krav på tillgänglighet och användbarhet som har ställts i bygglov eller startbesked för den aktuella fastigheten eller byggnadsverket.

Undantagsskrivningarna har också fått kritik och då framförallt för att företag med färre än tio arbetstagare är undantagna. I jämförelse med motsvarande lagstiftning i andra länder så är detta en stor svaghet. I alla länder där denna typ av lagstiftning har införts har det också varit debatt om konsekvenserna för småföretagarna. Men detta har generellt lösts genom att hänsyn har tagits till verksamhetens storlek och ekonomiska resurser, t ex i USA. Där omfattas alla företag oavsett storlek eller vilken ålder på byggnaden som verksamheten bedrivs i. Större krav på tillgänglighetsåtgärder kan ställas på en stor restaurang än på ett fik som drivs som enmansföretag.  Men även det lilla företaget måste t ex i USA vidta någon form av åtgärd. Det kan t ex vara så att en affär har åtskilliga trappsteg  upp till entrén, och det är inte är möjligt vare sig praktiskt eller ekonomiskt att installera en ramp. Då måste affären ändå ha någon form av alternativ service t ex hemleverans eller att ta ut varorna till kunder utanför affären, personalen måste få instruktioner om detta och information sättas upp så att kunder med funktionsnedsättning får kännedom om detta.  Se närmare bland annat denna information från amerikanska justitiedepartementet.

Inte heller i Storbritannien eller i Norge finns ett sådant undantag som föreslås i Sverige. Undantaget för företag med färre än 10 arbetstagare framstår som orimligt stort.