Australisk studie om kostnaderna för diskrimineringslagstiftning

Den mest omfattande utvärderingen av diskrimineringslagstiftning som hittills har gjorts genomfördes 2004 av den australiska diskrimineringslagen The Disability Discrimination Act (DDA). Lagen hade då varit i kraft sedan 1992. Utvärderingen genomfördes av The Government Productivity Commission som motsvarar en kombination av Konkurrensverket, Riksrevisionen och Statskontoret.  Rapporten som är på nästan 1000 sidor analyserar lagen ur en mängd olika aspekter – effektivitet, kostnader, påverkan på konkurrensen, samhällets acceptans m.m inom olika samhällsområden såsom utbildning, sysselsättning, utbud av varor och tjänster. I uppdraget ingick att utvärdera om det fanns alternativa sätt att uppnå de effekter diskrimineringslagstiftningen hade. Kommissionen kom fram till att det var svårt att utvärdera en lag som varit i kraft i drygt 10 år, dels eftersom människor, företag och offentliga system anpassar och utvecklar sig allt efter att tiden går, och dels kan det vara svårt att urskilja vilka effekter som beror just på lagstiftningen och vad som kan bero på andra saker. Utvärderingen är som sagt mycket omfattande men av särskilt intresse för den svenska debatten är effekterna på konkurrensen mellan företag och samhällskostnaderna.

Kommissionen granskade bland annat hur konkurrensen påverkats t ex om enbart vissa företag väljer att anpassa sin verksamhet medan andra avstår. Det skulle kunna snedvrida konkurrensen. En konsekvens skulle vara lagstiftningen skulle hindra företag från att starta på grund för alltför rigida regler eller standarder och därigenom t ex förhindra utvecklingen av ny teknik. En annan tänkbar farhåga är att vissa företag skulle kunna skyddas. Kommissionen kom fram till att potentiellt skulle vissa delar av diskrimineringslagen kunna ha dessa negativa effekter men några tecken på att så faktiskt skett fanns inte.

När det gäller samhällskostnaderna konstaterade kommissionen att det är svårt att beräkna dessa med någon större precision. På plussidan konstaterades att personer med funktionsnedsättning hade fått högre inkomster och konsumtionsutrymme på grund av kraven på att arbetsplatserna ska vara tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. Förbättrad tillgänglighet i samhället hade lett till att personer med funktionsnedsättning i högre grad kunnat välja vart de ville konsumera. En annan effekt kommissionen kom fram till var att lagstiftningen möjliggjort att personer med funktionsnedsättning kunde leva ett rikare och mer aktivt liv, såväl socialt som materiellt. Det påverkade även anhörigas liv på ett positivt sätt. Med ökad frihet och samhällsdeltagande kunde fler skaffa sig mer välbetalda jobb och få bättre utbildning. Arbetskraftsutbudet ökade också i samhället liksom skatteinkomsterna. Samhällskostnaderna för lagstiftningen bestod av två delar, dels direkta kostnader för administration, övervakning och reglering, dels kostnader för företagen och andra att följa lagen. Kommissionen konstaterade efter beräkningar att kostnaderna för övervakning och reglering inte hade ökat orimligt mycket. Kostnaderna för företag var större. Dessa kunde bestå av flera olika delar, t ex tid för planering och ledningsarbete, för utrustning, anpassning, utbildning samt kostnader knutna till osäkerheten om vad lagens regler egentligen innebar. Kommissionen kom dock fram till kostnaderna för material, utrustning och hjälpmedel utgjorde en mindre del. Snedvridningen av konkurrensen mellan stora och små företag bedömdes kunna minska genom att kostnaderna för mindre företag bedömdes kunna hållas nere genom bland annat ökad flexibilitet och mindre antal kunder med funktionsnedsättning jämfört med större företag.

Sammantaget kom kommissionen fram till att den australiensiska diskrimineringslagen DDA sammantaget hade bidragit till att utveckla det australiensiska samhället i positiv riktning och att samhällsintäkterna översteg samhällskostnaderna. De kom även fram till att lagstiftningen inte heller hade påverkat konkurrensen mellan företag. Slutsen från kommissionen var även att de inte hade kunnat identifiera några alternativ till DDA  som på ett bättre sätt kunde undanröja diskriminering av personer med funktionsnedsättning.

”In conclusion, the Commission considers that the objectives of the DDA cannot be achieved without federal legislation. There are no satisfactory alternatives to a DDA, and there are good social and economic reasons for its retention. The DDA underpins the rights of a vulnerable group in society. It establishes a right to substantive equality that gives people with disabilities a better chance of enjoying similar opportunities to others. Although the Commission is concerned about the potential cost and competition impacts of the DDA, these can be contained through the extension of existing safeguards.”

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s