Hur mycket får tillgängligheten kosta?

En ständigt återkommande fråga i diskussionen om tillgänglighet i diskrimineringslagstiftningen är – vad kommer det att kosta? Vad får det kosta? I princip har denna fråga varit den centrala knuten att lösa under de tjugo år som frågan har utretts och diskuterats i Sverige. Debatten om kostnader har funnits även i andra länder. Detta är inte unikt och farhågor om vilka konsekvenserna skulle bli för t ex småföretagare går igen i alla länders debatter. Därför har  det i de länder där tillgänglighet har förts in i diskrimineringslagstiftningen även införts en skälighetsbedömning.  Allt började egentligen i USA. På 1960-talet hade den första medborgarrättslagen antagits, The Civil Rights Act 1964. Samtidigt infördes ett diskrimineringsförbud på grund av kön. Den amerikanska funktionshindersrörelsen började arbeta för att personer med funktionsnedsättning skulle föras in i The Civil Rights Act. Ett sådant förslag lades i början av 1970-talet men föll i Senaten. Istället fördes ett diskrimineringsförbud in i en helt annan lagstiftning The Rehabilitation Act som antogs 1973, § (section) 504, efter förslag från Senator Hubert Humphrey, som hade ett barnbarn med Downs syndrom. Diskrimineringsförbudet kom att lyda:

No otherwise qualified individual with a disability in the United States, as defined in section 705(20) of this title, shall, solely by reason of her or his disability, be excluded from the participation in, be denied the benefits of, or be subjected to discrimination under any program or activity receiving Federal financial assistance or under any program or activity conducted by any Executive agency or by the United States Postal Service.

Att formuleringen kom med i The Rehabilitation Act berodde på att det ansågs vara för stor risk att förslaget skulle dödas i kongressen om det föreslogs föras in The Civil Rights Act. När hela lagförslaget nådde dåvarande presidenten Nixon lade han in sitt veto. Men inte på grund av av § 504 utan för att andra delar i lagen ansågs vara för kostsamma, framförallt stöd till självständigt boende. Faktum var att förslaget som fanns i § 504 var i princip helt ouppmärksammat under hela förhandlingsprocessen fram till Nixon gav sitt godkännande av lagen.  Men den amerikanska funktionshindersrörelsen insåg potentialen i paragrafen när rehabiteringslagen trädde i kraft och började snart kräva tillämpningsföreskrifter. Men nu hade regeringen insett sprängkraften i paragrafen  och visade sig ovillig att utfärda sådana föreskrifter. Farhågorna var kostnaderna för att ta bort hinder för tillgängligheten. Ett utkast togs fram men samlade damm.  Efter tre år hade ingenting hänt, och därmed var lagen verkningslös. Ett intensivt påverkansarbete började då från funktionshindersrörelsen och man tog efter den amerikanska medborgarrättsrörelsens metoder. En av de ledande personerna var Frank Bowe, döv, och den som ledde den första breda koalitionen mellan olika funktionshindersgrupper, The American Coalition of Citizens Disabilities (ACCD).  Under deras ledning genomfördes demonstrationer runt om i USA. Fokus var att påverka the Department of Health, Education, and Welfare (HEW) som ansvarade för föreskrifterna. Mest omtalade blev de sk. sit-ins, som innebar att demonstranterna gick in i HEW:s regionala kontor och tog över dem. Det skedde i bland annat San Francisco och där pågick ockupationen i 26 dagar. En aktion som har blivit en legend i den amerikanska funktionshinderrörelsens historia, på motsvarande sätt som Marschen till Washington blivit för medborgarrättsrörelsen och Stonewall för gayrörelsen. Flera av ockupanterna hade svåra funktionsnedsättningar och riskerade i praktiken sin hälsa när vatten och annat började stängas av. Till slut blev trycket för stort på amerikanska regeringen som gav efter. Föreskrifterna undertecknades och trädde i kraft. Diskrimineringsförbudet kom att omfatta såväl federal verksamhet och verksamhet som fick federala medel, bland annat flygplatser, universitet och college, bibliotek och andra offentliga inrättningar. Tillgänglighetskraven i föreskrifterna omfattade allt från krav på tolk till ramper. Den som utestänger och diskriminerar riskerade att inte få del av federala medel fortsättningsvis.  I föreskrifterna infördes krav på tillgänglighet utifrån begreppet ”reasonable accommodation”, som innebar att en skälighetsbedömning infördes. Det har ansetts viktigt för att sätta en rimlighetsnivå för vilka åtgärder som kan krävas av den som är ansvarig.  Själva begreppet hämtades från en tidigare ändring av The Civil Rights Act som gällde diskriminering på grund av religion. Kravet som infördes då var att arbetsgivare blev skyldiga att göra en skälig anpassning (reasonable accommodation) av arbetsplatsen så att anställda skulle kunna utöva sin religion, så länge det inte skulle medföra orimlig börda (undue hardship). Motsvarande fördes in i regleringarna för § 504 och de har sedan återkommit i andra diskrimineringslagar, såväl i USA, andra länder som i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Att krav på tillgänglighet är förenat med en skälighetsbedömning är i sig inte unikt, däremot är det svenska undantaget för företag under 10 anställda det. Jag kommer att återkomma med jämförelser mellan de olika ländernas lagstiftningar.

 

 

 

 

Advertisements

3 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s