Det blev ett lagförslag ändå – men med brister

Idag presenterade statsrådet Erik Ullenhag kl 10 en lagrådsremiss med förslag till ändringar i diskrimineringslagen. Förslaget innebär att bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning införs som en ny form av diskriminering i diskrimineringslagen. Detta är formulerat på följande sätt i förslaget i 4 §:

att en person med en funktionsnedsättning missgynnas genom att sådana åtgärder för tillgänglighet inte har vidtagits för att den personen ska komma i en jämförbar situation med personer utan denna funktionsnedsättning som är skäliga utifrån krav på tillgänglighet i lag och annan författning, där sådana är tillämpliga, och med hänsyn till de ekonomiska och praktiska förutsättningarna, varaktigheten och omfattningen av förhållandet eller kontakten mellan verksamhetsutövaren och den enskilde samt andra omständigheter av betydelse.

Förbudet föreslås gälla inom alla samhällsområden som omfattas av diskrimineringslagen, exempelvis utbildning, hälso- och sjukvård samt varor och tjänster. Men det finns undantag i lagförslaget.  När det gäller tillhandahållande av varor och tjänster föreslås att förbudet inte ska gälla för privatpersoner eller för företag som vid det senaste kalenderårsskiftet sysselsatte färre än tio arbetstagare. Det görs också undantag för mindre företag på hälso- och sjukvårdens område. Det är också formulerat så att i fråga om tillhandahållande av varor och tjänster föreslås att förbudet inte ska gälla om det krävs åtgärder beträffande fastigheter och byggnadsverk som går utöver de krav på tillgänglighet och användbarhet som har ställts i bygglov eller startbesked för den aktuella fastigheten eller byggnadsverket.

Undantagsskrivningarna har också fått kritik och då framförallt för att företag med färre än tio arbetstagare är undantagna. I jämförelse med motsvarande lagstiftning i andra länder så är detta en stor svaghet. I alla länder där denna typ av lagstiftning har införts har det också varit debatt om konsekvenserna för småföretagarna. Men detta har generellt lösts genom att hänsyn har tagits till verksamhetens storlek och ekonomiska resurser, t ex i USA. Där omfattas alla företag oavsett storlek eller vilken ålder på byggnaden som verksamheten bedrivs i. Större krav på tillgänglighetsåtgärder kan ställas på en stor restaurang än på ett fik som drivs som enmansföretag.  Men även det lilla företaget måste t ex i USA vidta någon form av åtgärd. Det kan t ex vara så att en affär har åtskilliga trappsteg  upp till entrén, och det är inte är möjligt vare sig praktiskt eller ekonomiskt att installera en ramp. Då måste affären ändå ha någon form av alternativ service t ex hemleverans eller att ta ut varorna till kunder utanför affären, personalen måste få instruktioner om detta och information sättas upp så att kunder med funktionsnedsättning får kännedom om detta.  Se närmare bland annat denna information från amerikanska justitiedepartementet.

Inte heller i Storbritannien eller i Norge finns ett sådant undantag som föreslås i Sverige. Undantaget för företag med färre än 10 arbetstagare framstår som orimligt stort.